Beograd – winter trip

Den här texten skrevs vintern 2020, strax innan världen förändrades. Jag publicerar den här igen eftersom den säger mycket om hur jag reser, hur jag ser på städer – och varför kultur alltid varit mitt sätt att förstå världen.

Om dimma, konst och att resa genom lager av historia

I slutet av november reste jag tillbaka till Belgrad. Det var inte första gången – men den här gången lovade jag mig själv något: att se staden genom konsten.

Jag lämnade ett regnigt, mörkt Göteborg och landade i en dimmig natt i Belgrad. Dagen efter möttes jag av sol. Den där typen av sol som inte värmer så mycket, men som får allt att kännas möjligt.

En stad som bär sina berättelser

Belgrad är en stad som inte försöker vara lätt. Den bär sina lager öppet – krig, socialism, kapitalism, motstånd, vardag. Det finns något djupt rörande i det. Som om staden själv är ett arkiv.

Min första tur gick till Moderna Museets Salong, där jag såg Nemi govor (Silent Talk) av Lana Vasiljević. En utställning som på ett lågmält men kraftfullt sätt arbetade med kropp, blick och tystnad. Sådan konst som inte ropar, men stannar kvar i kroppen efteråt.

Jag hittade fler utställningar via Facebooks “events near you” – märkligt nog en av de bästa kulturguiderna när man reser. Det blev fotoutställningar, små kulturhus, promenader genom stadsdelar där själva vägen dit var mer upplevelse än målet.

Första advent i Belgrad

Första advent började med en morgonpromenad i solen, en burek i handen. En sån där stund där livet känns oförskämt bra.

Jag gick till St. Sava, världens största ortodoxa kyrka. Den är nästan overklig i sin skala. En påminnelse om hur människor i alla tider försökt ge form åt något större än sig själva.

Novi Sad – en stad att bli kär i

Några vänner övertalade mig att ta bussen till Novi Sad. ”Typ som Göteborg”, sa de.

Det regnade oavbrutet, men staden var ändå helt magisk. Fortet, floden, de små gatorna. Vi mötte en hund som vi kalladeSlobodan – alla gulliga hundar kallade vi serbiska gubbnamn: Dragan, Zoran, Goran. Ett slags intern humor som bara uppstår på resa.

Nya Belgrad, gamla strukturer

En dag spenderades i Novi Beograd, bland de stora bostadsblocken – Blok.
Brutal arkitektur, men full av liv. Det är något väldigt vackert i de där platserna som byggts för kollektiv, för vardag, för människor – inte för att imponera.

Jag fick höra historier om uppväxt, politik, minnen. Sådant som aldrig står på skyltar men som formar en stad mer än något annat.

Marina Abramović och gränserna för kroppen

På Moderna Museet såg jag The Cleaner – Marina Abramovićs stora samlingsutställning. Den var… överväldigande.

Särskilt starkt var performance-verket där två nakna kvinnor står i en dörröppning, och du måste passera mellan dem för att komma vidare. Kropp, sårbarhet, makt. Jag hade sett delar av den i Stockholm 2014, men här i Belgrad var det ännu starkare. Mer laddat.

Efteråt hittade jag vegansk ćevapi (ja, det finns!) och senare även rakija på tub. Dimman över staden var vacker – men också en påminnelse om Belgrads allvarliga luftproblem. Skönhet och sårbarhet i samma andetag.

Historia som känns i kroppen

Nationalmuseet var enormt – nästan som en käftsmäll. Så mycket historia, så mycket bild, så många lager av identitet.

Jag gick också till Museum of Yugoslavia och hälsade på Tito’s grav. Det var oväntat vackert och stilla där. Som en plats där tiden vilar.

En sista utställning på 3. maj såg jag utställningen The Nineties – A Glossary of Migration.
Otroligt stark. Migration, krig, rörelse, minne. Allt presenterat i en form som kändes både intellektuell och kroppslig.

Det var precis så jag ville avsluta resan: i samtalet mellan konst och verklighet.

Belgrad är inte en stad som vill behaga. Den vill bli förstådd. Och kanske är det just därför den stannar kvar så länge.

Kulturens roll i samhället

Efter ett panelsamtal på Blå Stället i Angered 2019 skrev jag ner mina tankar om kulturens roll i samhället. Jag vill dela den igen – för den visar varför kultur inte bara är underhållning, utan en grundpelare i hur vi bygger ett inkluderande samhälle.

Häromkvällen tog jag spårvagnen till Blå Stället, Angereds kulturhus, som i år firar 40 år – det äldsta kulturhuset i Göteborgs förorter. Just denna kväll arrangerades ett panelprat om kulturens roll i samhället, med kloka gäster från Stockholm och Malmö, samt kulturhusets personal och publik som kunde delta i diskussionen. Resultatet blev en både intressant och viktig diskussion som jag tycker borde lyftas mer, särskilt i dagens samhälle.

Vem äger kulturen?

Frågorna som dök upp var många: Vem tillhör kulturen? Är staten eller kommunen den som styr över kulturen? Bör föreningslivet ta större ansvar? Vad händer med kulturen när budgetnedskärningar träder i kraft?

Det var framför allt två frågor som tände en lampa för mig: hur kommunen styr och vem som egentligen får tillgång till kulturen. Tidigare har jag arbetat ideellt, och ofta var det just kommunen som satte stopp – trots att vi hade samma mål: att skapa en trygg plats för unga. Hur kan man ha samma mål men ändå hindra initiativ som gynnar samhället? Det är något jag fortfarande funderar över.

Kultur för alla, inte bara för eliten

Jag tror starkt på att kulturen ska vara tillgänglig för alla, oavsett bakgrund, ekonomi eller postnummer. Det är orimligt att kultur blir något exklusivt för en liten elit. När budgetnedskärningar träder i kraft är det ofta förorterna som drabbas först, och statliga museer som tidigare varit gratis börjar ta entréavgift. Plötsligt har inte alla samma tillgång – och det påverkar samhället.

Historia visar oss att kulturen alltid är utsatt när fel makthavare styr, och ofta drabbas de som redan har minst. Vi lär oss inte alltid av det förflutna, men vi kan agera nu.

Kultur är vardag och kunskap

Alla påverkas av kultur på ett eller annat sätt. Utan kultur skulle samhället vara grått och trist. Kultur ger kunskap, inspiration och gemenskap. Ett besök på ett museum kan ge en elev en helt annan förståelse än en lektion i klassrummet.

Vi måste föra kulturen utanför stadskärnorna, till förorterna, bevara det som finns och bygga på mer. Kultur ska inte begränsas – den ska växa och nå alla i samhället.

Må kulturen leva och bli starkare än någonsin. För kulturen är det viktigaste vi har.

Analogt – Vårvärderstorget, Biskopsgården, april 2019