Beograd – winter trip

Den här texten skrevs vintern 2020, strax innan världen förändrades. Jag publicerar den här igen eftersom den säger mycket om hur jag reser, hur jag ser på städer – och varför kultur alltid varit mitt sätt att förstå världen.

Om dimma, konst och att resa genom lager av historia

I slutet av november reste jag tillbaka till Belgrad. Det var inte första gången – men den här gången lovade jag mig själv något: att se staden genom konsten.

Jag lämnade ett regnigt, mörkt Göteborg och landade i en dimmig natt i Belgrad. Dagen efter möttes jag av sol. Den där typen av sol som inte värmer så mycket, men som får allt att kännas möjligt.

En stad som bär sina berättelser

Belgrad är en stad som inte försöker vara lätt. Den bär sina lager öppet – krig, socialism, kapitalism, motstånd, vardag. Det finns något djupt rörande i det. Som om staden själv är ett arkiv.

Min första tur gick till Moderna Museets Salong, där jag såg Nemi govor (Silent Talk) av Lana Vasiljević. En utställning som på ett lågmält men kraftfullt sätt arbetade med kropp, blick och tystnad. Sådan konst som inte ropar, men stannar kvar i kroppen efteråt.

Jag hittade fler utställningar via Facebooks “events near you” – märkligt nog en av de bästa kulturguiderna när man reser. Det blev fotoutställningar, små kulturhus, promenader genom stadsdelar där själva vägen dit var mer upplevelse än målet.

Första advent i Belgrad

Första advent började med en morgonpromenad i solen, en burek i handen. En sån där stund där livet känns oförskämt bra.

Jag gick till St. Sava, världens största ortodoxa kyrka. Den är nästan overklig i sin skala. En påminnelse om hur människor i alla tider försökt ge form åt något större än sig själva.

Novi Sad – en stad att bli kär i

Några vänner övertalade mig att ta bussen till Novi Sad. ”Typ som Göteborg”, sa de.

Det regnade oavbrutet, men staden var ändå helt magisk. Fortet, floden, de små gatorna. Vi mötte en hund som vi kalladeSlobodan – alla gulliga hundar kallade vi serbiska gubbnamn: Dragan, Zoran, Goran. Ett slags intern humor som bara uppstår på resa.

Nya Belgrad, gamla strukturer

En dag spenderades i Novi Beograd, bland de stora bostadsblocken – Blok.
Brutal arkitektur, men full av liv. Det är något väldigt vackert i de där platserna som byggts för kollektiv, för vardag, för människor – inte för att imponera.

Jag fick höra historier om uppväxt, politik, minnen. Sådant som aldrig står på skyltar men som formar en stad mer än något annat.

Marina Abramović och gränserna för kroppen

På Moderna Museet såg jag The Cleaner – Marina Abramovićs stora samlingsutställning. Den var… överväldigande.

Särskilt starkt var performance-verket där två nakna kvinnor står i en dörröppning, och du måste passera mellan dem för att komma vidare. Kropp, sårbarhet, makt. Jag hade sett delar av den i Stockholm 2014, men här i Belgrad var det ännu starkare. Mer laddat.

Efteråt hittade jag vegansk ćevapi (ja, det finns!) och senare även rakija på tub. Dimman över staden var vacker – men också en påminnelse om Belgrads allvarliga luftproblem. Skönhet och sårbarhet i samma andetag.

Historia som känns i kroppen

Nationalmuseet var enormt – nästan som en käftsmäll. Så mycket historia, så mycket bild, så många lager av identitet.

Jag gick också till Museum of Yugoslavia och hälsade på Tito’s grav. Det var oväntat vackert och stilla där. Som en plats där tiden vilar.

En sista utställning på 3. maj såg jag utställningen The Nineties – A Glossary of Migration.
Otroligt stark. Migration, krig, rörelse, minne. Allt presenterat i en form som kändes både intellektuell och kroppslig.

Det var precis så jag ville avsluta resan: i samtalet mellan konst och verklighet.

Belgrad är inte en stad som vill behaga. Den vill bli förstådd. Och kanske är det just därför den stannar kvar så länge.





Previous
Previous

Omvärldsbevakning Januari 2026

Next
Next

Kulturens roll i samhället