Omvärldsbevakning Augusti 2026
Augustis omvärldsbevakning rör sig mellan digital trötthet, musik, minnen, sorg, tillhörighet och frågan om vad som blir kvar när tiden går. Från människor som stannar kvar i kulturen långt efter sin död till unga som söker sig bort från skärmen och verksamheter som försöker skapa plats för gemenskap där människor faktiskt befinner sig.
På ytan handlar det om helt olika saker. Men kanske finns det ändå en gemensam fråga under alltihop: Vad händer med människor när tiden går, platser förändras och vissa saker försvinner? Vad väljer vi att minnas, vad väljer vi att bygga vidare på – och vad behöver vi göra för varandra?
När mobilen blev tråkig
Vi har aldrig haft så många sätt att underhålla oss som nu. Ändå verkar en av årets tydligaste ungdomstrender vara att göra saker som kräver att man sitter still, använder händerna och faktiskt står ut med att ha tråkigt.
Stickning. Keramik. Pussel. Analoga dagböcker. Löpning. Matlagning. Så kallade granny hobbies har fått nytt liv och blivit en del av ungdomskulturen. Det som tidigare förknippades med mormors vardagsrum har plötsligt blivit något att visa upp – men kanske inte för att det är särskilt spännande, utan för att det är precis motsatsen.
Efter år av oändligt scrollande, algoritmer och innehåll som hela tiden tävlar om vår uppmärksamhet verkar något märkligt ha hänt. Det långsamma har blivit attraktivt. Kanske är det inte skärmen vi har tröttnat på. Kanske är det känslan av att alltid behöva vara uppkopplade. Det finns något nästan paradoxalt i att unga använder sociala medier för att inspireras till aktiviteter som hjälper dem att logga ut. Stickningen, löpargruppen eller den analoga dagboken blir inte bara en hobby, utan också en paus från ett digitalt liv som aldrig riktigt tar slut.
Och kanske är det just det som gör granny hobbies så intressanta. De erbjuder något som internet har svårt att ge oss: en aktivitet utan algoritm, utan prestationskrav och utan krav på att något måste hända hela tiden. Samtidigt som unga själva söker sig bort från skärmen har skärmen också börjat försvinna från vissa delar av deras vardag.
Den 1 augusti började det nationella mobilförbudet gälla i Sveriges grundskolor och fritidshem i kraft. Mobiltelefonerna ska bort under skoldagen, med syftet att skapa en mer mobilfri vardag för barn och unga.
Det är en ganska märklig kontrast. Samtidigt som samhället försöker begränsa mobilens plats i ungas vardag verkar unga själva upptäcka värdet i sådant som mobilen inte kan göra åt dem. Att sticka ett varv till. Skriva för hand. Springa tillsammans. Sitta och prata utan att samtidigt dokumentera samtalet. Kanske är det inte så mycket en revolt mot tekniken som en längtan efter något som tekniken inte riktigt kan ersätta. Att vara någonstans utan att samtidigt vara någon annanstans.
Och kanske är det därför de så kallade granny hobbies känns större än ännu en TikTok-trend. De handlar inte egentligen om stickning eller keramik. De handlar om tid, närvaro och möjligheten att göra något som inte behöver bli innehåll.
Vem bygger morgondagens musik?
40 000 människor på Götaplatsen.
När Swedish House Mafia spelade gratis under Göteborgskalaset den 29 augusti förvandlades en av Göteborgs mest centrala platser till ett enormt dansgolv. Själv var jag på Ullevi kvällen innan, när deras planerade konsert ställdes in. Kontrasten blev nästan absurd: från en inställd arenakonsert till 40 000 människor på Götaplatsen bara ett dygn senare. Men det var egentligen inte konserten jag började tänka på. Det var allt som krävs för att en sådan konsert ens ska kunna finnas.
För några månader sedan skrev jag om Sebastian Ingrossos Sommarprat och om musikens betydelse som gemenskap och mötesplats. I april skrev jag om replokaler som försvinner och om hur nedskärningarna till studieförbunden slår mot ungas möjligheter att själva skapa musik.
Nu stod Swedish House Mafia på en av Göteborgs största scener. Musiken samlar fortfarande människor. Den kan få tiotusentals människor att stå bredvid varandra och sjunga samma låt, trots att de aldrig träffats förut. Men någonstans måste allting börja. I ett garage. I en replokal. På en fritidsgård. På en liten scen där publiken kanske består av femton personer. Med kompisar som spelar för högt och en förstärkare som egentligen borde ha bytts ut för flera år sedan. Det är där morgondagens musik skapas.
Samtidigt som musik fortfarande har en självklar plats i våra största folkfester minskar möjligheterna för många unga att själva få vara med och skapa den. Studieförbunden har rapporterat om tusentals färre speltillfällen för unga efter de senaste årens nedskärningar. Det är en märklig paradox.
Vi är väldigt bra på att fira det svenska musikundret när det redan finns. Vi samlas på de stora scenerna och köper biljetter till artisterna som lyckats ta sig hela vägen dit. Men ett musikliv uppstår inte ur tomma intet.
Vi kan inte bara bygga scener för dem som redan lyckats. Vi måste också bygga vägen dit.
För alltid 25
Tupac skulle ha varit 55 år gammal idag. Det är en märklig tanke. Mannen som för många fortfarande är 25 år gammal skulle ha hunnit leva ytterligare tre decennier.
Den 31 augusti 2026 kom till slut ett svar på en fråga som hängt kvar sedan 1996: vem dödade Tupac Shakur?
En jury i Las Vegas fann Duane ”Keffe D” Davis skyldig till mordet på den amerikanske rapparen. Davis dömdes för first-degree murder med dödligt vapen och kan få livstids fängelse. Det är den första fällande domen i ett mord som i tre decennier varit ett av hiphopens mest omtalade olösta mysterier. (Reuters)
Tupac sköts i Las Vegas den 7 september 1996. Han var 25 år gammal. Tre decennier senare är hans död fortfarande en del av populärkulturen. Det är nästan svårt att förstå hur länge 1996 har följt med oss. En hel generation har hunnit växa upp. Tekniken har förändrats fullständigt. Internet har gått från något få hade till något som nästan alla bär med sig i fickan. Sociala medier har förändrat hur vi berättar, minns och sprider historier.
Men Tupac har stannat kvar. Hans musik fortsätter att lyssnas på. Hans bilder fortsätter att cirkulera. Hans texter citeras. Berättelsen om hans död har levt sitt eget liv, långt bortom själva händelsen. Kanske är det därför den här domen känns större än bara ett avslutat mordfall.
För i trettio år har gränsen mellan fakta och myt varit suddig. Tupac blev inte bara en artist som mördades. Han blev en symbol. Hans död blev en berättelse som människor fortsatt att fylla i själva när svaren saknades. Kanske säger det något om vår relation till historier. När vi inte vet vad som faktiskt hände börjar vi skapa våra egna versioner.
Nu finns en dom. Men den kommer inte att förändra trettio år av musik, teorier och berättelser som redan hunnit bli en del av vår gemensamma kultur.
Ibland lever en berättelse så länge att den blir större än sanningen.
Kanske är det först när sanningen till slut får ett namn som vi kan börja förstå hur mycket av berättelsen som faktiskt var något annat.
När minnet vägrar dö
Den 27 augusti dog Ratko Mladić, 84 år gammal, i FN-förvar i Haag. Han avtjänade ett livstidsstraff efter att ha dömts för bland annat folkmordet i Srebrenica, krigsbrott och brott mot mänskligheten.
Många av oss firade. Men många sörjde också. Det är kanske det som gör Mladićs död så svår att bara betrakta som slutet på en historia.
För vissa innebar hans död ett slut på väntan efter en man som varit en symbol för kriget och folkmordet i Bosnien. För andra väckte den minnen av människor som aldrig fick möjlighet att bli gamla. Söner, bröder, pappor och vänner som mördades under kriget.
Men för andra var det faktiskt Ratko Mladić själv som sörjdes. I Republika Srpska tändes ljus för honom redan efter dödsbeskedet och politiska företrädare uttryckte kondoleanser. När hans kropp senare visades upp för allmänheten i Belgrad kom tusentals människor för att ta farväl. Vid begravningen den 7 september hyllades han av stora folkmassor och begravdes med militära hedersbetygelser.
Det är en obehaglig påminnelse om att historia inte bara handlar om vad som faktiskt hände. Den handlar också om vilka berättelser som överlever.
I juli skrev jag om Srebrenica och om varför minnet måste få finnas kvar. Att minnas är inte att stanna i det förflutna. Det är att försöka förstå hur ett samhälle kunde hamna där – och vad vi kan göra för att inte hamna där igen.
En månad senare dog en av de människor som stod mitt i den historien.
Men hans död gjorde inte historien mindre levande. Tvärtom.
För medan vissa sörjde honom fortsatte andra att sörja dem som dödades av hans styrkor. Och någonstans däremellan finns den stora frågan om vad vi väljer att minnas, vad vi väljer att förneka och vilka berättelser vi låter gå vidare till nästa generation.
En människa kan dö. En dom kan falla. Ett krig kan ta slut. Men minnet av det som hände försvinner inte av sig självt.
Det är därför Srebrenica fortfarande måste berättas. Inte för att leva kvar i det förflutna. Utan för att förstå vad som händer när människor börjar berätta samma historia på helt olika sätt.
Srebrenica-blomman är en minnesblomma som symboliserar offren för folkmordet i Srebrenica och andra krigsbrott i Bosnien och Hercegovina. Läs mer här.
När en trygghet försvinner
Den 28 augusti dog Norges kung Harald V, 89 år gammal. Han hade varit kung i 35 år och hunnit bli en självklar del av flera generationers bild av Norge.
För många norrmän var han mer än en kung. Harald blev en symbol för ett Norge där det inte skulle finnas ett ”vi” och ett ”dem” bland landets invånare. Ett Norge där människor, oavsett bakgrund, skulle få känna att de hörde hemma.
I sitt tal efter terrorattackerna den 22 juli 2011 talade han om sin tro på ett öppet norskt demokratiskt samhälle och om att friheten är starkare än rädslan. Han mötte inte sorgen genom att dela upp människor, utan genom att tala om det gemensamma.
2016 stod han i Slottsparken och pratade om vilka som är Norge. Om människor från olika delar av världen, olika religioner, olika familjer och olika sätt att leva. Sedan sa han det som skulle bli en av hans mest ihågkomna formuleringar: “Norway is you. Norway is us.”
Det var inte bara vackra ord. Under sina 35 år som kung blev Harald en samlande symbol för ett Norge som förändrades. Landet blev mer mångkulturellt och idéer om vem som kunde kalla sig norsk och vem som hörde hemma utmanades. Harald talade för ett samhälle där det fanns plats för alla och stod upp för människor som riskerade att marginaliseras.
I juli skrev jag om Utøya och hur terrorattentatet blev ett skifte i vår samtid. Om en generation som växte upp med terrorism, högerextremism och politiskt våld som en del av sin vardag. Men jag minns också bilderna från Norge efteråt. Rosorna. Folkmassorna. Tystnaden. Och kung Harald. Han stod där som kung, men också som människa mitt i sorgen. Som han själv uttryckte det: det som drabbade Norge var också hans sorg.
Det är kanske det som gör hans död märklig. En person som för många kom att representera trygghet, öppenhet och tillhörighet är plötsligt själv en del av historien. Samtidigt har världen runt Norge förändrats. Sedan 2011 har Europa präglats av krig, terrorattentat, politisk oro och en växande känsla av att det vi länge tagit för givet inte längre är självklart.
Kanske är det därför en kung kan betyda något även i ett modernt samhälle där monarkin för många är mer symbolisk än politisk. Inte för att kungen styr, utan för att vissa människor blir bärare av en tid. När de försvinner blir det plötsligt tydligt hur mycket som har förändrats medan de fortfarande fanns kvar.
Harald V var kung under en stor del av Norges moderna historia. Nu är han själv en del av den.
När politiken måste stanna upp
Det var valår och Sverige befann sig mitt i en intensiv valrörelse. Politikerna syntes på festivaler, torg och sociala medier. Tal skulle hållas, kampanjer skulle lanseras och väljare skulle övertygas.
Sedan hände Fagersta.
Den 21 augusti gick en 18-årig elev beväpnad med svärd till attack på Brinellskolan. En 17-årig flicka dödades och tre pojkar skadades.
Dagen efter skulle flera av Sveriges partiledare stå på scener och tala om framtiden. Istället ställdes planerade tal och valaktiviteter in. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson åkte till Fagersta och stod tillsammans vid minnesplatsen utanför skolan. Plötsligt fanns det inget behov av att vara rolig, slagkraftig eller relevant. Det fanns bara sorg.
Men mitt i allt det fruktansvärda finns också en annan berättelse.
Tre unga människor – Mohamed Ali Husein, Moaawia Albriki och Fredrik Ericsson – hjälpte en svårt skadad elev till sjukhus mitt under attacken. Några dagar senare träffades de igen på skolan och pratade om det som hade hänt. (TV4 Nyheterna)
Det är lätt att skriva om gärningspersonen. Om våldet. Om chocken. Om politiken som följer efteråt.
Men jag vill också minnas dem som gjorde något annat.
Som stannade. Som hjälpte. Som såg en annan människa behöva hjälp och agerade, trots att de själva befann sig mitt i en farlig situation. I en berättelse om det värsta människor kan göra mot varandra finns också en berättelse om vad människor kan göra för varandra.
Och kanske är det just i sådana ögonblick som politikens egentliga uppgift blir som tydligast. Inte att synas mest. Inte att säga det smartaste. Utan att finnas där när samhället skakar och försöka svara på den svåraste frågan av alla:
Vad gör vi nu?
Fritid på hemmaplan
I somras fick jag vara med i ett nytt projekt som jag tror att jag kommer att bära med mig länge.
Tillsammans med Fritidsbanken har vi åkt runt till bruksorter utanför Borås med Sommarlovsbussen – en mobil fritidsverksamhet som tagit med sig aktiviteter, gemenskap och rörelse dit barn och unga faktiskt befinner sig.
Det låter kanske enkelt. Men det finns något ganska viktigt i att inte alltid förvänta sig att unga ska komma till oss. Ibland behöver verksamheten komma till dem.
Under sommaren har bussen blivit en plats där barn och unga har kunnat prova olika aktiviteter, träffa andra och bara hänga. På sin egen hemmaplan. Utan krav på förkunskaper, prestation eller att man måste veta vilka andra som redan är där.
Det har varit en av de saker jag har tyckt allra mest om. För det är lätt att prata om att alla ska ha tillgång till en meningsfull fritid. Men tillgång handlar inte bara om att en verksamhet finns. Det handlar också om var den finns, hur man tar sig dit och om man känner att den faktiskt är till för en själv.
Sommarlovsbussen blev på många sätt motsatsen till det. Vi tog verksamheten dit, till platser där utbudet av aktiviteter kan vara mindre, men där behovet av gemenskap och meningsfull fritid inte är mindre.
Det är just därför jag tycker så mycket om den här typen av verksamhet. Den bygger inte bara aktiviteter, den bygger möjligheter.
Under sommaren har jag fått se barn och unga testa sådant de aldrig provat tidigare, hitta kompisar, komma tillbaka flera gånger och göra platsen till sin egen. Det är ganska fint att få vara en liten del av det. Sommarlovsbussen har nu rullat klart för sommaren. Men jag hoppas att idén får fortsätta rulla vidare.
Meningsfull fritid ska inte vara beroende av var man bor.
📰 Borås Tidning: Nu har Fritidsbanken fått hjul – Sommarlovsbussen är här
🎙️ P4 Sjuhärad: Sommarlovsbussen erbjuder gratis aktiviteter för barn och unga
Hoppas att den här omvärldsbevakningen ger inspiration, nya perspektiv och kanske några idéer att ta med in i arbetet.
Fridens liljor,
Annika
Omvärldsbevakning Juli 2026
Julis omvärldsbevakning rör sig mellan minnen av folkmord och terror, kampen om synlighet, politikens jakt på uppmärksamhet och människors behov av att berätta. På ytan är det berättelser om helt olika saker. Men bakom dem finns en gemensam fråga: hur formas vår samtid av det vi minns, det vi ser och det vi väljer att lyssna på?
Srebrenica – ett minne som inte får blekna
Den 11 juli är minnesdagen för folkmordet i Srebrenica. 1995 mördades mer än 8 000 bosniakiska pojkar och män efter att Srebrenica, som hade utsetts till ett FN-skyddat område, föll under Bosnienkriget. Det är Europas värsta massmord sedan andra världskriget och ett folkmord som fortfarande präglar Bosnien och Hercegovina.
31 år senare är Srebrenica fortfarande en påminnelse om vad som kan hända när nationalism, avhumanisering och hat får växa sig starkare än människors rätt till liv och trygghet. Men också om betydelsen av att minnas.
Att minnas är inte att stanna i det förflutna. Det är att försöka förstå hur ett samhälle kunde hamna där – och vad vi kan göra för att inte hamna där igen.
Srebrenica är inte bara ett minne från Bosnien. Det är en del av Europas historia. Och därför också en del av vår samtid.
22 juli – femton år senare
Den 22 juli 2011 fyllde min mamma 42 år. Precis som vanligt önskade hon sig att bli firad med smörgåstårta. Istället för att fira hennes födelsedag i den varma julisolen satt vi fastklistrade framför TV:n i skräck. Först kom nyheten om explosionen i centrala Oslo. Sedan rapporterna om skottlossning på ön Utøya. Vad är det som händer? Kommer det komma hit? Skräcken gick inte att beskriva.
I år är det 15 år sedan terrorattentaten i Norge. På Utøya hade det norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF sitt sommarläger. 69 människor mördades på ön och ytterligare åtta människor dödades i bombdådet i Oslo. Den 22 juli 2011 blev ett skifte i vår samtid. För många av oss blev terrorism plötsligt inte längre något som hände långt borta, utan något som kunde inträffa i vårt närområde. En dag som satte djupa spår, inte minst i Sverige.
Jag var 13 år den sommaren. Jag förstod inte varför någon skulle vilja skada andra människor på det sätt som Anders Behring Breivik gjorde. Det förstår jag inte idag heller, 15 år senare. Däremot kan jag blicka tillbaka och se hur Utøya blev en slags början på en tonårstid präglad av terrorismens olika former. Kriget i Syrien. IS framväxt och fall. Terrordåd i europeiska städer. Ett förhöjt hot från ensamagerande gärningspersoner och våldsbejakande högerextremism.
Samtidigt förändrades också Sverige. Gängkriminaliteten blev en allt mer närvarande del av vår verklighet. Unga människor sköts till döds på svenska gator. Människor i vår egen ålder, och senare ännu yngre, dödades i konflikter som de själva inte hade valt. För många av oss var det kanske just det som blev mest skrämmande. Att våldet inte längre kändes långt borta eller som något som bara hände någon annanstans. Det fanns på våra gator, i våra bostadsområden och i nyhetsflödet varje dag.
Vi växte upp med en samtid där terrorism och grovt våld blev återkommande inslag i vardagen – samtidigt som gränserna för vad som ansågs politiskt möjligt började förskjutas. Men kanske är det inte bara våldet som förändrats under de här femton åren. Det har också skett en förändring i hur vi förhåller oss till de idéer som ligger bakom det.
2011 kändes det självklart att ta avstånd från högerextremism och rasism. Att demonstrera mot nazism och rasism var för många en självklar del av det demokratiska motståndet. De ideologier som låg bakom Utøya skulle bekämpas, inte normaliseras.
Femton år senare ser det politiska landskapet annorlunda ut. Det handlar inte om att högerextremismen plötsligt uppstod efter Utøya – den fanns där redan då. Frågan är snarare vad som har hänt med gränsen för vad som anses vara politiskt möjligt och accepterat. Idéer och retorik som tidigare befann sig långt utanför det etablerade politiska samtalet har i flera fall förflyttats närmare dess centrum.
När språkbruket förändras förändras också våra föreställningar om vad som är normalt. Det som tidigare uppfattades som extremt kan, genom ständig upprepning och politisk legitimering, börja kännas bekant. Och det som känns bekant är ofta svårare att reagera mot. Forskning som lyfts i samband med 15-årsdagen av Utøya pekar också på att utpekande och avhumaniserande retorik kan sänka tröskeln för politiskt våld.
Och kanske är det just det som är det mest oroande. Inte att extrema idéer existerar – de har alltid gjort det – utan att de kan bli så bekanta att vi gradvis slutar uppfatta dem som extrema.
Vad händer med ett samhälle när idéer som tidigare betraktades som extrema blir en del av det vardagliga politiska samtalet? Och vad gör det med en generation som växte upp med Utøya, IS, gängskjutningar och ett ständigt närvarande terrorhot – samtidigt som gränsen för vad som anses politiskt möjligt fortsätter att förflyttas?
Kanske är det den verkliga frågan femton år efter den 22 juli.
Inte bara hur kunde det hända? Utan också:
Hur förändras ett samhälle efteråt – och vad händer när vi vänjer oss vid det som en gång skrämde oss?
Källor & vidare läsning:
📖 Ali Esbati, Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle: 10 år efter Utøya
📰 Ali Esbati, Utøya borde ha lärt oss att välja bort rasismen, Aftonbladet, 22 juli 2026.
Berlin Pride
I juli 2026 skulle Berlin återigen fyllas av regnbågsflaggor när människor samlades för Christopher Street Day. Men firandet förvandlades till sorg när en man körde in med en skåpbil i en folkmassa nära Pride-evenemanget. En kvinna dödades och omkring 30 personer skadades. Tyska myndigheter har beskrivit attacken som islamistiskt motiverad terrorism.
Det är svårt att inte tänka på motsägelsen. Pride är en manifestation för rätten att finnas, älska och synas. En plats där människor samlas just för att vägra göra sig mindre för att andra tycker att deras existens är fel.
Och ändå är det just där människor utsätts för våld.
Men kanske är det också därför Pride fortsätter att behövas. Inte för att världen blivit färdig med kampen, utan för att den inte har blivit det.
Att synas är fortfarande politiskt. Att få finnas öppet är fortfarande något som måste försvaras.
Foto: Markus Schreiber /AP/TT
Ingen vill rösta på en loser
”Ingen vill rösta på en loser. Man vill rösta på någon som man vet kommer att ta strid för det man tror på.”
— Simona Mohamsson
Det är valår och svenska politiker verkar ha bestämt sig för en sak: politik ska inte bara bedrivas. Den ska också vara kul.
Partierna syns på konserter, festivaler och Pride. De gör TikToks, arrangerar events och försöker hitta vägar in i den populärkultur där väljarna redan befinner sig. Sverigedemokraterna har synts tillsammans med Fröken Snusk och använder TikTok för att nå yngre målgrupper. Vänsterpartiet arrangerar Block Party med artister som Silvana Imam och Erik Lundin. Liberalerna och Kristdemokraterna syns tillsammans i Pride-sammanhang.
I juli besökte jag själv en stadsfest där flera politiska partier hade sina tält. Där delade Sverigedemokraterna bland annat ut heliumfyllda ballonger, nyckelband, snusdosor, såpbubblor och doftgranar med Jimmie Åkessons ansikte på.
En doftgran med en partiledare på. Det är nästan banalt i sin enkelhet. Och kanske är det just därför det är intressant.
För vad händer när politik inte längre bara kommuniceras genom tal, debatter och valaffischer, utan genom sådant som vi stoppar i fickan, hänger i bilen eller tar med oss hem?
När politikens viktigaste arena inte längre är talarstolen utan flödet, måste politikern också bli en del av kulturen.
Det är egentligen inte särskilt konstigt. Sociala medier har förändrat förutsättningarna för politisk kommunikation. Konkurrensen handlar inte längre bara om vem som har bäst argument eller vilket parti som har det mest övertygande valmanifestet. Den handlar också om vem som lyckas fånga vår uppmärksamhet – och behålla den.
I ett sociala medier-flöde konkurrerar politikern med allt annat som vill ha några sekunder av vår tid. Musikvideor, influencers, memes, reklam, nyheter, vänner och katter. Ett politiskt budskap måste därför kunna fungera i samma visuella och kulturella miljö som allt annat innehåll vi konsumerar.
Det förändrar också politikerns roll. Politikern är inte längre enbart folkvald representant eller debattör. Politikern blir kommunikatör, innehållsskapare och personligt varumärke. Det politiska budskapet behöver inte alltid börja med en ideologisk övertygelse. Ibland börjar det med en bild, en låt, ett event eller en personlighet som människor känner igen.
Det är här populärkulturen blir intressant.
För kultur är inte bara underhållning. Den skapar identitet, gemenskap och tillhörighet. Musik, kläder, språk och sociala medier hjälper oss att signalera vilka vi är och vilka vi känner samhörighet med. När politiska partier kliver in på dessa arenor försöker de därför inte bara kommunicera ett politiskt budskap. De försöker också skapa en känsla av gemenskap kring partiet.
Det syns särskilt tydligt när politiska symboler börjar likna livsstil.
En hoodie med ett partiemblem, en TikTok-video, en såpbubbla eller en doftgran med en partiledare på fungerar på ett annat sätt än en valaffisch. Du behöver inte aktivt söka upp politiken. Den kommer till dig där du redan befinner dig – på festivalen, på stadsfesten eller i ditt flöde.
Kanske är det mest effektiva politiska budskapet ibland det som inte längre känns som ett politiskt budskap.
Och kanske är det just därför politiska partier vill vara där.
Men det väcker också en annan fråga: när blir politisk närvaro i kulturen genuint deltagande – och när blir kulturen bara en kuliss för politisk kommunikation?
För det finns en skillnad mellan att förstå en kultur och att försöka använda den.
Det är också här begreppet ”cool” blir intressant. Att använda TikTok gör inte automatiskt en politiker relevant för unga. Att gå på Pride gör inte automatiskt ett parti trovärdigt i hbtqi-frågor. Och en konsert gör inte politiken mer engagerande bara för att den har en scen, ljus och hög musik.
Att kommunicera med unga kräver något mer än att använda deras plattformar. Det kräver en förståelse för varför vissa uttryck, personer och sammanhang faktiskt betyder något för dem.
Kanske är det därför den politiska kampen om uppmärksamheten blir så intressant. Partierna försöker inte längre bara övertyga oss om att rösta på dem. De försöker också bli en del av våra flöden, våra samtal och våra kulturella sammanhang.
Politiken har blivit content. Och när politiken blir content förändras också frågan om vad politisk kommunikation egentligen är. Kanske handlar framtidens politiska kommunikation inte bara om vem som har de bästa idéerna. Utan om vem som lyckas få oss att stanna upp, känna något och trycka på ”följ”.
Sommarens höjdpunkt: Sommarpraten
Det finns en punkt varje sommar när Sverige tycks sakta ner. Semestern har börjat. Tempot sjunker. Någon kör bil genom ett sommarlandskap, någon ligger på en filt i en park och någon annan diskar efter middagen. Och någonstans i bakgrunden börjar en människa berätta sitt liv.
Sommar i P1 är en av få svenska traditioner där vi fortfarande sätter oss ner och lyssnar på en annan människa i nästan en och en halv timme. Ingen snabb sammanfattning. Ingen algoritm som avbryter efter några sekunder. Ingen kommentarssektion som kräver ett svar. Bara en människa som berättar. Och kanske är det just därför Sommar fortfarande fungerar.
Årets program som fastnade hos mig var väldigt olika. Ginna Lindberg berättade om sitt arbete som utrikeskorrespondent och om att bevaka världspolitiken från första parkett. Bettan Byvald berättade om nästan fyra decennier som socialarbetare i Angered och om människor och händelser som format henne. Elaf Ali berättade om kontroll, lydnad och vad som händer när man väljer att bryta sig loss. Iqra Idow berättade om flykt, om att komma till Sverige och om hur en rädsla kunde förvandlas till en möjlighet att hjälpa andra.
Fyra helt olika liv. Fyra helt olika erfarenheter. Men något återkommer: behovet av att förstå hur vi blev de människor vi är.
Det är kanske det Sommar egentligen erbjuder. Inte färdiga svar, utan möjligheten att för en stund kliva in i någon annans verklighet. I en tid där vi allt oftare möter varandra genom korta klipp, rubriker och några sekunders intryck är det nästan radikalt att lyssna på någon länge nog för att förstå sammanhanget.
Sociala medier ger oss fragment av människor. Sommar ger oss berättelser.
Kanske är det därför vi fortfarande behöver dem.
Människor som berättar hela sin historia, när resten av världen ber oss nöja oss med några sekunder.
Sommarpraten jag fastnade för:
🎧 Bettan Byvald – socialarbetare
🎧 Elaf Ali – journalist och författare
Hoppas att den här omvärldsbevakningen ger inspiration, nya perspektiv och kanske några idéer att ta med in i arbetet.
Fridens liljor,
Annika
Omvärldsbevakning Juni 2026
Junis omvärldsbevakning spänner från symbolpolitik och idrott till teknik och sociala medier. På ytan handlar det om fyra helt olika berättelser. Men bakom rubrikerna finns en gemensam nämnare: hur kultur formar vår syn på världen. Förändringarna handlar sällan bara om enskilda händelser. De handlar om hur vi människor tolkar, accepterar och ger dem mening.
Flamingorevolutionen – ungdomar protesterar för miljö och demokrati
I Albanien har en ungdomsledd proteströrelse vuxit fram mot Jared Kushners och Ivanka Trumps planer på att bygga en gigantisk lyxresort vid Adriatiska havet. Protesterna, som kommit att kallas Flamingorevolutionen, tog fart i maj när miljöaktivister och ornitologer uppmärksammade omfattande byggnationer vid Nartalagunen – ett skyddat naturområde där rosa flamingor och över 200 fågelarter har sin livsmiljö.
Men protesterna handlar om betydligt mer än flamingor. De handlar om korruption, demokrati och vem som har rätt att forma ett lands framtid.
Enligt demonstranterna har planerna tagits fram bakom stängda dörrar, utan offentlig insyn. Avtal har inte offentliggjorts och marken har beskrivits som privat, samtidigt som många menar att beslutet rör ett område av stort allmänintresse. När demonstranter försökte ta sig förbi metallbarrikader möttes de av vattenkanoner. Protesternas slogan blev snabbt: "Albanien är inte till salu." För många symboliserar den en frustration över ett politiskt system som upplevs gynna mäktiga intressen framför medborgarnas inflytande.
Det som fascinerar mig mest är dock hur unga människor valt att organisera sitt motstånd.
Varje kväll samlas demonstranter på Skanderbegtorget innan de tillsammans marscherar vidare. Protesterna har blivit mer än en politisk manifestation – de har blivit en social mötesplats där konst, musik, humor och kreativitet används för att uttrycka motstånd. För en generation som vuxit upp med sociala medier blir memes, illustrationer och starka visuella symboler lika viktiga som plakat och tal.
Flamingon blev därför inte bara en symbol för ett hotat naturområde. Den blev ett gemensamt språk.
I en tid där sociala medier premierar det oväntade och visuellt slagkraftiga räcker det sällan med traditionella politiska budskap. Symboler, memes och bilder får ofta större genomslag än långa partiprogram. Flamingon visar hur politisk kommunikation i allt högre grad formas av den digitala kulturen, där en enda bild ibland kan säga mer än tusen ord.
Flamingorevolutionen handlar därför inte bara om Albanien. Den säger också något om vår samtid – om hur unga människor organiserar sig, bygger gemenskap och använder kultur, kreativitet och symbolik för att göra sina röster hörda i en allt mer digital offentlighet.
Sebastian Ingrosso – sommarprat om musik, gemenskap och människor
Jag anser att Swedish House Mafia är ett av Sveriges mest inflytelserika musikprojekt och en pionjär inom housemusiken. När det blev klart att Sebastian Ingrosso skulle sommarprata i P1 tog det därför inte lång tid innan jag satte på mig hörlurarna.
Jag trodde att berättelsen skulle kretsa kring missbruk och vägen tillbaka. Istället blev det något helt annat.
Det blev en berättelse om musikens betydelse. Om fritidsgårdar och mötesplatser där unga får möjlighet att skapa. Om människorna som ser oss, stöttar oss och tror på oss när vi själva tvivlar. Och om hur ett sammanhang kan förändra ett liv.
Sebastian Ingrosso beskriver musiken som något mer än en karriär. Den blir ett språk, en gemenskap och en riktning. En påminnelse om att vägen framåt ofta handlar om att hitta sitt syfte – och människor som hjälper oss att tro på det.
Det fick mig också att fundera över hur vår syn på framgång håller på att förändras.
Under lång tid har offentligheten främst lyft prestationer, karriärer och resultat. Men allt oftare är det sårbarheten som fångar människors uppmärksamhet. När offentliga personer berättar om tvivel, press eller psykisk ohälsa förändras också bilden av vad framgång innebär. Framgång handlar inte längre bara om att nå toppen, utan också om att våga berätta vad resan dit har kostat.
Kanske är det därför som Sebastian Ingrossos sommarprat berörde så många. Det handlade inte bara om en världskänd DJ. Det handlade om en generation som söker mening, gemenskap och förebilder i en tid där prestation ofta står i centrum.
Samtidigt blev sommarpratet också en påminnelse om något som lätt glöms bort i samhällsdebatten. När vi pratar om ungas psykiska hälsa handlar lösningarna ofta om vård och behandling. Ingrossos berättelse pekar på något som kommer långt tidigare: vikten av mötesplatser, kultur och vuxna som ser unga innan de behöver fångas upp.
Sommarpratet handlar därför inte bara om Sebastian Ingrosso. Det säger också något om vår samtid – om hur vi ser på framgång, gemenskap och kulturens betydelse i människors liv.
🎧 Lyssna på Sebastian Ingrossos sommarprat på Sveriges Radio
VM 2026 – folkfest eller politiskt spel?
Fotbolls-VM beskrivs ofta som världens största folkfest. Under några veckor samlas miljarder människor framför tv-skärmar och på läktare för att uppleva glädje, besvikelse och oförglömliga ögonblick. Men bakom varje avspark finns också en annan berättelse – en om politik, makt och internationella relationer.
När VM 2026 arrangeras i USA, Kanada och Mexiko blir det det största världsmästerskapet någonsin. Samtidigt har turneringen redan innan start präglats av frågor som sträcker sig långt bortom fotbollen. Diskussionerna handlar om mänskliga rättigheter, migration, gränspolitik och vilket ansvar Fifa egentligen har när världens största idrottsevenemang möter världens mest komplexa politiska landskap.
Det märks inte minst i kritiken från Amnesty International, som menar att Fifa måste ta ett större ansvar för att säkerställa att alla som deltar i mästerskapet – spelare, funktionärer, journalister och supportrar – kan göra det utan att riskera diskriminering eller rättighetskränkningar. När ett världsmästerskap arrangeras i flera länder blir de politiska systemen en del av turneringen, vare sig arrangörerna vill det eller inte.
Det blev också tydligt när flera internationella domare rapporterades nekas inresa till USA, däribland domare från Somalia och Iran. Oavsett de enskilda besluten visar situationen hur nationell migrations- och säkerhetspolitik kan påverka ett globalt idrottsevenemang. När personer som utsetts av Fifa inte självklart kan ta sig till turneringen blir det svårt att hävda att idrott och politik existerar i två separata världar.
Samtidigt finns även sportsliga frågetecken. Det nya formatet med 48 deltagande nationer har kritiserats för att kunna skapa matcher där båda lagen gynnas av ett visst resultat – något som för tankarna till den ökända "skandalmatchen" mellan Västtyskland och Österrike under VM 1982. Även om Fifa försökt minimera risken visar debatten att förtroendet för tävlingsformatet är minst lika viktigt som själva spelet.
Kanske är det just detta som gör VM 2026 så intressant ur ett omvärldsperspektiv. Fotbollen fungerar som en spegel av världen omkring oss. Geopolitik, migration, mänskliga rättigheter och internationellt samarbete blir inte frågor vid sidan av turneringen – de blir en del av den.
Vi talar ofta om att idrotten ska förena människor. Och det gör den. Men den påminner oss också om att världen aldrig stannar utanför arenans väggar. Tvärtom följer den med in på planen, in på läktarna och in i domarrummet.
VM 2026 kommer sannolikt att bli en fantastisk folkfest. Men kanske blir den också ett stresstest för världsidrotten. För när fotbollens ideal möter nationella lagar, politiska konflikter och mänskliga rättigheter är frågan inte längre vem som vinner guldet.
Den verkligt intressanta frågan är vilka värderingar världens största idrottsrörelse är beredd att försvara när det verkligen gäller.
Pelé, Aztecastadion Mexico City 1970. Foto: AP/TT
När övervakning blev mode
Hur sociala medier förvandlade övervakning från kontroll till kultur
Kylie Jenner poserar framför kameran i ett par nya solglasögon. Vid första anblick ser de ut som ett par klassiska Ray-Bans. Men bakom designen döljer sig kamera, mikrofon och AI-funktioner som kan dokumentera och analysera omgivningen i realtid. Några dagar senare dyker en annan video upp i mitt flöde. En influencer visar dagens outfit – inte fotograferad med mobilkamera eller systemkamera, utan av övervakningskameran utanför ytterdörren. Kamerans karakteristiska fisheye-perspektiv och den lätt gryniga bildkvaliteten har blivit en del av det visuella uttrycket.
Vi oroade oss för Storebror. Vi såg inte modeindustrin komma.
När George Orwell skrev 1984 var teleskärmen en symbol för statens kontroll. Övervakningen var synlig, påtvingad och byggde på rädsla. Åttio år senare ser utvecklingen annorlunda ut. Kameran har blivit en accessoar. Den sitter i våra glasögon, vid ytterdörren och på våra handleder – och visas upp på sociala medier som en del av vår personliga stil.
Det här handlar egentligen inte om Meta eller Kylie Jenner. De råkar bara vara symptom på något betydligt större.
Övervakning har blivit estetik
Under större delen av 1900-talet förknippades övervakning med kontroll. Kameror hörde hemma på polisstationer, i banker eller i dystopiska berättelser. De signalerade makt. Idag signalerar samma teknik innovation, design och livsstil.
Det finns få saker som illustrerar vår samtid bättre än hur övervakningsteknik har gått från att väcka integritetsdebatter till att bli en del av modevärlden. När Metas AI-glasögon marknadsförs genom modekampanjer handlar berättelsen inte längre främst om teknikens funktioner, utan om hur den passar in i en livsstil. Kameran säljs inte bara som ett verktyg – utan som en accessoar.
Samma utveckling syns på sociala medier. En övervakningskamera dokumenterar inte längre bara misstänkta inbrott eller paketleveranser. Den dokumenterar dagens outfit, morgonrutinen och vardagen. Kameran blir en fotograf och övervakningen blir innehåll.
Det kanske mest intressanta är att övervakning inte bara blivit accepterad – den har blivit estetik. En svart Ring-kamera mot en vit fasad. Den karakteristiska fisheye-vinkeln från dörrkameran. Meta-glasögon som ser ut som vanliga solglasögon. Den råa övervakningskameralooken på TikTok. Det handlar inte längre bara om funktion. Det har blivit ett visuellt språk.
Övervakningskamera sekvens på mig och mina vänner.
Från att dela minnen till att dela övervakning
Först gjorde sociala medier våra liv till innehåll. Nu gör de även övervakningen till innehåll.
Under 2010-talet delade vi bilder, semestrar och vardagsögonblick. Under 2020-talet delar vi vår plats, vår sömn, våra biometriska data och innehåll från våra övervakningskameror. AI-glasögon gör det möjligt att dokumentera världen ur vårt eget perspektiv. Vi har på många sätt gått från sharing memories till sharing surveillance.
Utvecklingen stannar inte vid kameror. Snap Map, Hitta-appen och andra platstjänster har gjort ständig platsdelning till en självklar del av många vänskaper, familjerelationer och kärleksrelationer. För bara ett decennium sedan hade frågor som "Skicka din plats" eller "Varför delar du inte plats med mig?" av många kunnat uppfattas som kontrollerande. Idag kan de lika gärna uppfattas som omtanke eller tillit. Det säger något om hur snabbt våra normer förändras.
Teknik normaliseras genom kultur
Historiskt har ny teknik ofta normaliserats genom att erbjuda bekvämlighet. Idag sker normaliseringen också genom mode, design och sociala medier. Sociala medier fungerar inte bara som en plats där ny teknik marknadsförs – de formar också våra normer. När samma produkter dyker upp om och om igen, burna av kändisar, influencers och människor i vår närhet, förändras gradvis vår uppfattning om vad som känns naturligt.
Övervakning marknadsförs inte längre främst som kontroll, utan som trygghet, produktivitet, hälsa och estetik. Det betyder inte att tekniken i sig är dålig. Smarta säkerhetslösningar kan skapa trygghet och hälsoteknik kan ge värdefulla insikter. Men utvecklingen väcker viktiga frågor. När blir bekvämlighet till övervakning? Vem äger informationen om våra liv? Och hur frivilligt är egentligen ett val när den digitala kulturen uppmuntrar oss att dela mer än någonsin?
Det mest fascinerande med dagens övervakning är kanske inte att den blivit mer avancerad, utan att den blivit attraktiv. När kameran blir en accessoar och övervakningsbilden blir en del av vår personliga estetik är det inte längre bara företag och myndigheter som bidrar till att normalisera övervakning. Vi gör det också själva – ett inlägg i taget.
En fråga till framtiden
Historien visar att stora samhällsförändringar sällan sker över en natt. De normaliseras steg för steg, tills det som en gång uppfattades som kontroversiellt känns självklart.
Det här är inte bara en berättelse om teknik. Det är en berättelse om kultur. Om hur vi människor förändrar teknikens betydelse. Det är kulturhistoria i realtid.
Kanske kommer framtidens historiker inte beskriva 2020-talet som decenniet då övervakningen tog över. Kanske kommer de istället att beskriva det som decenniet då vi började bära den.
Vidare läsning:
Hoppas att den här omvärldsbevakningen ger inspiration, nya perspektiv och kanske några idéer att ta med in i arbetet.
Fridens liljor,
Annika
Omvärldsbevakning Maj 2026
Maj har varit en månad där ungdomskultur, ledarskap och demokrati blandats på spännande sätt. Från KEKS Konferensen där ungas psykiska hälsa var ett genomgående tema över hela Europa, till lokala eldsjälar som Safa som visar vad mod och handling kan åstadkomma. Samtidigt speglar ungdomar något viktigt genom sin nostalgia – både för 2010-talets internet och för svenska traditioner i ny form. Det säger något om vilken tid vi lever i och vilka frågor vi behöver diskutera tillsammans.
KEKS Konferensen 2026 – Ungdomsverksamhet i Europa
Vårens höjdpunkt: tre inspirerande dagar på KEKS Konferens 2026, fyllda med kunskap, nya perspektiv och meningsfulla möten inom ungdomsarbete från hela Europa.
Frågan som ställdes var central: Hur arbetar andra europeiska länder med öppen ungdomsverksamhet och vilka metoder kan vi inspireras av?
Att få ta del av erfarenheter och idéer från bland annat Ukraina, Slovenien och Skottland har varit både inspirerande och lärorikt. Men det som verkligen stack ut var något alla länder gemensamt lyfte: ungas psykiska hälsa.
Oavsett vilket land eller vilken kontext vi talad om, var psykisk ohälsa, ångest och trauma ett återkommande tema. Det säger något viktigt om vilken tid vi lever i – och om vilka utmaningar unga möter världen över.
En annan höjdpunkt var föreläsningen med Stiftelsen Expo om arbete mot rasism, antisemitism och odemokratiska idéer i ungdomsverksamheter. En viktig påminnelse om att vårt ansvar som fritidsledare sträcker sig långt bortom fritidsaktiviteter – vi bär också ansvar för demokrati och inkludering.
Ikram Abdulkadir – från Instagram till Moderna Museet
Ikram Abdulkadir gick från att publicera bilder på Instagram till att ställa ut på Moderna Museet Malmö. Hennes arbete kretsar kring vänskap, systerskap och erfarenheten av att vara svart muslimsk kvinna i Sverige.
Det är en jättefin berättelse – men också en viktig en. Den visar något centralt om vår tid:
Ungas kreativa uttryck tas på allvar. Konstnärer växer inte längre bara upp inom traditionella institutioner. De börjar där ungdomar är – på sociala medier.
Sociala medier fungerar som kulturarena. Instagram är inte längre bara en plattform för selfies och mode – det är ett verkligt rum för konstnärer, experimentering och samhällskritik.
Representation inom kulturlivet diskuteras och förändras. Att se Ikram Abdulkadirs berättelse på Moderna Museet betyder något. Det säger att hennes röst, hennes erfarenhet, hennes konst – det värderas och anammas.
En påminnelse om att ungdomskultur inte är något mindre än etablerad kultur. Det är bara början.
Safa från Hammarkullen får Kompassrosen – ung ledare gör skillnad
Safa Al-Amirtaha, 21 år från Angered, är en av fyra unga ledare som 2026 tilldelades Kompassrosen från Konung Carl XVI Gustaf – en utmärkelse för mod, omtanke och handlingskraft.
För sex år sedan, när hon var bara 15, startade Safa Offentlig i Förorten eftersom hon tröttnade på tillfälliga satsningar i området. Hon ville skapa något långsiktigt för barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden.
I dag leder hon verksamheten vidare och skapar mötesplatser genom fotbollsturneringar, kulturarrangemang och andra evenemang – där ungdomar får ta ansvar, leda team och fatta beslut. Hennes ledarskap har gjort att hundratals unga fått testa, misslyckas och växa i roller där de själva blir förebilder för nästa generation.
"Jag vill att mitt ledarskap ska inspirera unga i min omgivning att våga ta plats, testa idéer och tro på sin egen kapacitet även när det känns svårt," säger Safa.
Det är en påminnelse om att ung ledning, tro och handling – kan förändra ett helt område. Och att det inte kräver stora resurser, bara mod och omtanke.
Konservativ mediemogul skapar debatt i Frankrike
En konservativ mediemogul skapar debatt i Frankrike – och aktualiserar en fråga som är mycket mer än fransk politik.
Vem äger berättelsen?
Diskussionen om medieägande i Frankrike handlar egentligen om demokrati, informationspåverkan och vilka röster unga möter i offentligheten. Det är en fråga om makt – och om hur makt formas genom det vi läser, hör och ser.
För oss som arbetar med unga blir detta en mediekunskapsfråga. Ungdomar växer upp i en värld där ett fåtal personer styr vilka nyheter som sprids, hur de presenteras och vilka perspektiv som lyfts eller tystas ned. Kunna läsa denna dynamik – att förstå vems intressen som ligger bakom vilken nyhet – är en grundläggande demokratisk färdighet.
Frankrikes debatt är en påminnelse om att medieägande inte är en teknisk fråga. Det är en fråga om makt, inflytande och framtiden för ett fritt samhälle.
Princesstårta glass – nostalgi som trend
Det låter banalt, men ungdomskultur handlar också om konsumtion, humor och nostalgia.
Princesstårta glass är bara ett exempel – en liten sak som säger något stort om hur svenska traditioner ompaketeras för nya generationer. Y2K-mode kom tillbaka. Vintage blev trend. Och nu får klassiska maträtter nytt liv i glassform.
Vad säger princesstårta-glassen om nostalgia och svensk identitet?
Det säger något om hur ungdomar konsumerar – de söker efter autenticitet, men genom ett filter av ironi och humor. De älskar det gamla, men presenterat på ett nytt sätt. Det är en balans mellan respekt för det förflutna och ett eget, modernt uttryck.
Nostalgia är inte bara känslor – det är också en marknad. Ungdomar köper tillbaka sina föräldrars ungdom i en ny förpackning. Och kanske säger det något om vår tid: vi är osäkra på framtiden, så vi söker trygghet i det vi redan känner.
2010-talsnostalgi blev en tydlig trend
Under våren blev en ännu tydligare trend synlig: nostalgin för 2010-talet. På TikTok och andra plattformar spreds innehåll som romantiserade musik, mode och internetkultur från cirka 2010–2016. Äldre memes återanvändes. Tidigt Instagram-mode inspirerade nya trender. Musik från mitten av 2010-talet fick nytt liv.
Jag minns själv när man loggade in och ut på internet, när fritiden spenderades på främst Tumblr. En helt annan tid.
Men denna nostalgi säger något djupare: Vad längtar unga efter när de söker sig tillbaka till 2010-talets internet?
Möjligtvis ett enklare internet. Ett internet före algoritmer tog helt över, före influencerkulturen blev mainstream. Ungdomar idag möter ett internet fullt av påverkan, sponsored content och konstgjord personligheter. Kanske är 2010-talsnostalgin kan vara ett sätt att söka en autenticitet som känns försvunnen – en längtan efter en tid då internet inte var så personligt dominerat av makt och pengar.
Hoppas att den här omvärldsbevakningen ger inspiration, nya perspektiv och kanske några idéer att ta med in i arbetet.
Fridens liljor,
Annika
Omvärldsbevakning April 2026
April har varit en månad där många frågor om unga, identitet och påverkan fortsatt ta plats. Från populärkulturens mörka ungdomsskildringar till debatten om vitt snus, demokrati och ungas kulturuttryck. Som vanligt delar jag sådant som fångat mitt intresse – och som kan vara relevant för oss som arbetar med och möter unga i vardagen.
10 musikplatser som förändrat Sverige
P3 har utsett 10 platser som förändrat Musiksverige sedan år 2000 – från norr till söder.
På listan finns bland annat "Ginseng Strip-trappan", där 16-åriga Yung Lean i sin fiskehatt rappade över magiska beats i den lite skumma, psykadeliska musikvideon till Ginseng Strip 2002. Jag minns själv första gången jag såg videon och tänkte "Vem och vad är det här...?" – samtidigt fascinerad av de drömmiga beatsen. Detta var något helt nytt.
Nu, 13 år senare, har Yung Lean tagit populärkulturen med storm. Musikvideon till nysläppta låten Storm visar fantastisk koreografi – en sann konstnär i utveckling. Jack Hildén på Aftonbladet har skrivit en text som sammanfattar videon perfekt.
📺 Läs Jack Hildéns text på Aftonbladet
🎵 P3:s lista över 10 musikplatser
Ungas kulturutryck och identitetssökande är i fara
Replokaler och arenor för spelningar fortsätter stängas ned. En tredjedel av studieförbundens årliga statsbidrag har lett till omkring 8 000 färre spelningar och 300 färre replokaler under åren 2023–2025.
Det kallar jag en kulturpandemi – och ett hot mot ungas kulturutryck och identitetssökande.
Graham Potter om varför han tror på kultur: "Tar bort rädslor"
Fotbollstränaren Graham Potter arbetar med att använda kultur i träningen för att ta bort rädslor och skapa ett bättre team. En annorlunda metod som sticker ut – men fungerar.
Är demokratin hotad?
Det är valår i Sverige och i andra länder. Ungerns premiärminister Viktor Orbán besegrades efter 16 år vid makten – en historisk vändning där oppositionsledaren Péter Magyar och partiet Tisza vann med över 50 procent av rösterna.
Samtidigt blåser starka extremhögervindar i flera länder där demokratin sakta monteras ned och främlingsfientligheten växer.
Är demokratin hotad?
En fråga som känns allt mer aktuell att ställa – och diskutera.
📰 Läs mer om valet i Ungern på SVT
🎧 Sveriges Radio: Demokratin – en serie om demokratins utmaningar
Det vita snuset fortsätter växa – särskilt bland unga
Användningen av vitt snus, även kallat nikotinpåsar, fortsätter att öka i Sverige och debatten kring produkten har blivit allt mer intensiv under våren 2026. Särskilt oroande är utvecklingen bland unga – och framför allt bland unga tjejer, där användningen ökat kraftigt de senaste åren.
I dokumentären Det vita snusets baksida från Sveriges Radio lyfts hur produkterna marknadsförs genom färgglada förpackningar, smaker och sociala medier, samtidigt som många unga uppfattar vitt snus som mindre farligt än cigaretter eller traditionellt snus.
Även dokumentären Fångad av tjejsnuset på SVT Play beskriver hur vitt snus blivit en del av ungdomskulturen och hur beroendet snabbt kan utvecklas. Produkterna kopplas ofta till en modern och "fräsch" livsstil, vilket enligt flera forskare och folkhälsoaktörer riskerar att normalisera nikotinbruk bland unga.
Politik och påverkan
Debatten har också blivit politisk. I april uppmärksammades att SD-profilerade snusdosor delades ut på en epa-träff, vilket väckte kritik mot att nikotinprodukter används i politisk marknadsföring riktad mot unga. Händelsen beskrevs som "fruktansvärt dålig" av kritiker.
Samtidigt pågår en större europeisk diskussion om regleringar. Flera europeiska länder har infört eller planerar förbud och hårdare restriktioner kring försäljning, smaksättning och reklam. Sverige fortsätter dock att försvara produkten inom EU, med argument om att snus är mindre skadligt än rökning.
Folkhälsoorganisationer varnar däremot för att utvecklingen snarare handlar om en ny nikotinepidemi bland unga än om minskad tobaksanvändning.
🎧 Lyssna: Det vita snusets baksida – P3 Dokumentär
📺 Se: Fångad av tjejsnuset – SVT Play
📰 Läs: SD-snusdosor på epa-träff – Aftonbladet
Mörka ungdomsskildringar i fokus – The Testaments och Euphoria säsong 3
Under våren 2026 fortsätter populärkulturen att präglas av mörka ungdomsskildringar och dystopiska berättelser. Två av de mest omtalade produktionerna just nu är den nya serien The Testaments och den efterlängtade tredje säsongen av Euphoria.
The Testaments – nästa kapitel i Gilead
The Handmaid's Tale har under flera år varit en av världens mest uppmärksammade dystopiska serier, och nu riktas blickarna mot uppföljaren The Testaments, baserad på Margaret Atwoods roman från 2019. Serien utspelar sig flera år efter händelserna i The Handmaid's Tale och följer en ny generation unga kvinnor i det totalitära samhället Gilead.
Intresset för serien är stort, särskilt eftersom frågor om kvinnors rättigheter, makt och kontroll fortsätter vara aktuella i samhällsdebatten världen över. Produktionen väntas behålla samma mörka och psykologiska ton som originalserien men samtidigt fokusera mer på motstånd, identitet och ungdomsperspektiv.
Euphoria säsong 3 – in i vuxenlivet
Samtidigt är förväntningarna höga inför tredje säsongen av Euphoria, som blivit en av 2020-talets mest inflytelserika ungdomsserier. Serien, skapad av Sam Levinson och med Zendaya i huvudrollen, har hyllats för sitt visuella uttryck och sitt sätt att skildra psykisk ohälsa, beroende, relationer och identitet bland unga.
Serien beskrivs ofta som en modern, råare och mer visuellt intensiv version av den brittiska ungdomsserien Skins, som under 2000-talet blev känd för sina realistiska skildringar av ungdomsliv, droger och psykisk ohälsa. Där Skins speglade sin generations tonårsliv genom kaos och festkultur, tar Euphoria teman som ångest, trauma, sexualitet och beroende till en mörkare och mer intensiv nivå.
Den nya säsongen sägs dessutom innehålla ett tidshopp där karaktärerna lämnar gymnasiet bakom sig och går in i vuxenlivet – något som många fans är nyfikna på.
Spegling av samtiden
Båda serierna visar hur populärkulturen fortsätter att använda ungdomars erfarenheter för att diskutera större samhällsfrågor. Där Euphoria speglar samtidens verklighet genom teman som psykisk ohälsa, sociala medier och destruktiva relationer, använder The Testaments dystopi för att diskutera makt, frihet och framtidstro.
Gemensamt för båda produktionerna är att de engagerar en yngre publik och samtidigt väcker breda samhällsdiskussioner långt utanför tv-skärmen.
Hoppas att den här omvärldsbevakningen ger inspiration, nya perspektiv och kanske några idéer att ta med in i arbetet.
Fridens liljor,
Annika
Omvärldsbevakning Mars 2026
Mars har varit en månad som varit svår att skaka av sig. Från berättelser om utsatthet och våld till röster som vägrar tystna och människor som gör skillnad. Som vanligt delar jag sådant som fångat mitt intresse och som kan vara relevant för oss som arbetar med unga.
Banats
Ortenbrudar, guzzar, banats.
Banats är berättelsen om att växa upp med ansvar som aldrig pausas. Om att förväntas vara stark, lojal och duktig – ofta på bekostnad av sig själv. Om att navigera mellan krav och förväntningar från omvärlden samtidigt som man blir osynliggjord.
I utställningen Banats på Blå Stället tar tjejerna plats med stolthet. De kliver ut från skuggorna och talar på egna villkor. De vägrar reduceras till roller, stereotyper eller tystnad – och det är dags för omvärlden att erkänna den styrka de besitter.
Det här är en konstutställning om motstånd, systerskap och kraft. Om att synas, höras och äga sin egen berättelse.
Nabila Abdul Fattah är konstnär, författare och arbetar som fritidsledare i Hammarkullen.
Pedofiler på nätet
P3 Krims avsnitt om 11-åriga Alice är tungt men nödvändigt att lyssna på. Hon får kontakt med en äldre kille på nätet, börjar chatta och blir kär – men plötsligt vänder det när han vill att hon klär av sig framför webbkameran.
Det här är den andra delen i P3 Krims serie om sexuella övergrepp mot barn över nätet. Medverkar gör även Helene Pantzar från ISÖB, polisens avdelning för internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn.
Relevant för oss alla som arbetar med unga och deras föräldrar.
Louis Theroux: Inside the Manosphere
I denna dokumentär utforskar Louis Theroux den så kallade "manosfären" – en online-subkultur där män samlas kring idéer om maskulinitet, kvinnosyn och samhällsroller. Han möter influencers, pick-up artists och självhjälpsguruer som sprider budskap om alfamansideal, kvinnors underordning och att feminismen har gått för långt.
Theroux går bortom rubriker och memes och visar hur dessa communityn lockar unga män som känner sig förlorade, övergivna eller hotade. Han synliggör också hur innehållet snabbt kan glida från självförbättring till kvinnohat, konspirationsteorier och i vissa fall extremism.
Personligen reagerade jag starkt på mötet med influencern Justin Waller och två av hans följare. De berättar hur både han och subkulturen hjälpt dem genom svåra livssituationer, som hemlöshet och att ett syskon avlidit i suicid. Samtidigt förnekar de existensen av psykisk ohälsa – något som väckte stor oro hos mig.
Det ökade kvinnohatet, liksom hur unga positionerar sig i frågor om jämställdhet, syns både i forskning och i vår vardag. Även den så kallade “get rich”-mentaliteten, där influencers säljer kurser, medlemskap och strategier för snabba pengar – ibland genom gränsfall till pyramidspel – är en del av detta landskap. Det här är något vi behöver vara medvetna om.
Dokumentären är viktig för alla som arbetar med unga. Den visar hur algoritmer och influencers formar världsbilder – och varför vi behöver förstå det digitala sammanhanget för att kunna möta unga i deras verklighet.
Ett samtal om tro – i häktet
Ett samtal om livet i häkte – om skuld, förlåtelse och prästens tystnadsplikt.
Varje vecka besöker prästen Jonas Agestam häktet och pratar med de intagna i cellerna där friheten är pausad. I detta program möter programledaren Lina Hedmark också Charbel Gabro, vars liv var kaos präglat av spelmissbruk och självförakt på väg in i kriminalitet – tills han hittade tron över en natt.
Ett samtal om skuld, förändring, förlåtelse och andra chanser.
"Mitt liv var i spillror. Jag stod vid brons kant och tänkte hoppa men jag fick en andra chans – och den finns för alla människor."
Årets fotograf och årets bild – Alexander Mahmoud
Dagens Nyheters fotograf Alexander Mahmoud vann både Årets bild och Årets fotograf.
Årets bild kan diskuteras och reflekteras kring länge: en kvinna i solhatt sitter i en vit plaststol med ryggen mot kameran, blickandes mot en rökpelare i horisonten. Tre kilometer framför henne ligger norra Gaza.
En bild värd att stanna upp vid.
Barn- och tonårsutvisningar och SOU 2026:21
Det har varit svårt att missa utvisningarna av barn och tonåringar i Sverige. Vissa av oss har behövt säga hejdå till våra egna barn och ungdomar. Detta är fruktansvärt.
SOU 2026:21 belyser frågan och dess konsekvenser – men utredningen är också ett tecken på en vidare utveckling kring utvisningar och hur regeringen vill hantera den kriminella miljön. Läs och reflektera.
Ari kan bli årets eldsjäl
Ari Amin är nominerad till Årets eldsjäl för sitt arbete med att skapa bättre förutsättningar för barn och unga i Hammarkullen. Han är ordförande i Hammarkullen BK och har som hjärtefråga att alla barn ska ha samma förutsättningar – oavsett var de bor.
För nio år sedan förlorade Ari sin bror, som sköts till döds vid skolan där han arbetade. Brodern brann särskilt för att ge tjejer samma förutsättningar till idrott som killar. Det är en uppgift som Ari tagit med sig in i arbetet med basketklubben.
En viktig påminnelse om vad en eldsjäl kan åstadkomma.
Boktips
Springis
Susanne Hydén, Younes El Rharbaoui
Häromveckan fick jag ett meddelande i inkorgen från Younes som tipsade om sin nya bok Springis, första delen i serien Livet i Orten. Han skickade med en förhandsläsning – vilket jag som älskar läsglädje uppskattade enormt.
Springis är en spänningsroman för högstadiet och en nervkittlande, brutalt nära berättelse om hur rekrytering faktiskt går till. När gemenskap kan bli en fälla. Och hur snabbt ett enda ja kan förändra allt.
En viktig bok för unga – och för oss som arbetar med dem.
Fallet Mohamed – P1 Kaliber
P1 Kaliber släppte ett avsnitt om fallet Mohamed som gjorde mig genuint ledsen och fick mig att ifrågasätta både svenska poliskåren och hur vi kunde komma hit.
14-årige Mohamed försvann. P4 Jönköping kunde avslöja att polisen inte tog mammans oro på allvar. Han hittades senare mördad. Granskningen är nu nominerad till grävpriset Årets guldspade.
OBS! Varning för våldsamma beskrivningar i programmet.
Hoppas att den här omvärldsbevakningen ger inspiration, nya perspektiv och kanske några idéer att ta med in i arbetet.
Fridens liljor,
Annika
Omvärldsbevakning Februari 2026
Februari är kort, men det händer inte mindre för det. Från solidaritet i Portugal till växande högerestremism – det här är en månad där både hopp och oro blandas. Som vanligt delar jag sådant som fångat mitt intresse och som kan vara relevant för oss som arbetar med unga.
Mixgården – solidaritet i handling
När kraftiga stormar slog hårt mot Portugal i februari var ungdomar från Mixgården i Hammarkullen på plats genom ett Erasmus-solidaritetsprogram. De valde att ställa om sitt program för att hjälpa de drabbade – grävde skyddsvallar, samlade in pengar och ordnade aktiviteter.
17 ungdomar som gjorde skillnad där det verkligen behövdes. Ett fantastiskt exempel på engagemang och empati.
Pokémon-kalas hos ÖUV Göta
Hos ÖUV Göta firade vi Pokémons 30-årsjubileum med allt som hör till – musik, quiz, spel, tårta och självklart Pokémonkort. Engagemanget var stort och stämningen hög. En riktig succé!
Yani – äntligen på SVT!
I februari hade Nora Khalils hyllade ungdomsroman Yani premiär som tv-serie på SVT. Berättelsen om de tre kompisarna Rayan, Caspian och Amir i Alby visar förorten ur ett nytt ljus – utan stereotyper, med humor och hjärta.
En viktig historia om vänskap, identitet och mänskliga rättigheter som borde ses av både unga och vuxna.
Högerextremism och hotet mot kvinnor
I februari sände Uppdrag granskning ett avslöjande reportage om Fight Club – en våldsbejakande rörelse där unga män tränar kampsport och sprider högerextrem ideologi. Samtidigt varnar författaren och journalisten Bilan Osman för hur högerextremismen växer och riktar sig allt mer mot kvinnor.
I en artikel i Expressen beskriver hon hur kvinnor som hon själv – synliga, uttalade och med utländsk bakgrund – lever under ständigt hot. Det här är en utveckling som är viktig att följa. Den säger något om hur dessa miljöer försöker växa, normaliseras och rikta våld mot de som vågar ta plats.
📺 Uppdrag granskning: Fight Club
✍️ Bilan Osman i Expressen: "Högerextremisterna tänker som islamister"
Boktips
Det var bättre förr
Bilan Osman
Det var bättre förr är en viktig röst i debatten om demokrati, jämställdhet och hur extremism hotar öppna samhällen. Hon skriver med skärpa och personlig erfarenhet om vad som står på spel – och varför vi inte kan ta friheten för given.
Hoppas att den här omvärldsbevakningen ger inspiration, nya perspektiv och kanske några idéer att ta med in i arbetet.
Fridens liljor,
Annika
Omvärldsbevakning Januari 2026
Det här inlägget är grundat i mitt månatliga nyhetsbrev om omvärldsbevakning, som jag delar med mina kollegor inom fritidsledaryrket. Tankar, tips och reflektioner som kan vara relevanta för alla som arbetar med och för unga.
Nytt år, nya möjligheter – och dessutom ett valår.
Det här året har redan hunnit bjuda på en rejäl berg-och-dalbana i omvärlden: Grönland, gängkriminalitet, krig, politiska skandaler, OS, Epstein och mycket mer har präglat nyhetsflödet.
I ett sådant läge blir det extra viktigt att stanna upp, vara källkritisk och försöka förstå vad som faktiskt händer runt omkring oss. Därför har jag samlat sådant som har fångat mitt intresse och som jag tror kan vara relevant även för oss – både för att ge perspektiv och för att hålla oss lite bättre uppdaterade.
ÖUV Norrby - nya ytor, nya samtal
På ÖUV Norrby har vi gjort om delar av lokalen för att skapa en trevligare och tryggare atmosfär – och för att komma bort från den där ”sjukhuskänslan”.
Det senaste tillskottet i omvandlingen är en ny tavelvägg, med en tydlig röd tråd kopplad till temat demokrati. Den är fortfarande under uppbyggnad och kommer att kompletteras med fler verk framöver.
Syftet är dels att demokrati är en självklar del av vår yrkesroll, men också att skapa naturliga ingångar till samtal om demokrati tillsammans med ungdomarna. Det känns extra viktigt i den tid vi lever i – då vi aldrig kan ta demokratin för given.
Aktivklubb Sverige
Ni kanske minns Expos granskning av migrationsminister Johan Forsells sons koppling till den högerextrema miljön kring ”Aktivklubb”. Nu har Aftonbladet avslöjat hur Aktivklubb Sverige försökt rekrytera en av tidningens reportrar.
Det här är en utveckling som är viktig att följa. Den säger något om hur dessa miljöer försöker växa, normaliseras och hitta nya vägar att nå människor – vilket gör det extra relevant för oss att vara uppmärksamma och källkritiska.
Boktips
Här kommer några boktips som känns särskilt relevanta i relation till både samtiden och det som händer i våra verksamheter just nu. Båda finns att låna på biblioteket – och den förstnämnda finns även som ljudbok.
Roten till det onda
Ingmar Karlsson
Ger historiska och ideologiska perspektiv på extremism, våldsbejakande idéer och konflikterna i Mellanöstern. Hjälper till att sätta dagens händelser i ett större sammanhang och förstå de krafter som påverkar både samhälle och individer.
Svart historia
Amat Levin
En genomgång av hur rasism, kolonialism och maktstrukturer har format världen – och fortfarande gör det. Ger viktiga perspektiv för samtal med ungdomar om identitet, historia och samhälle. Extra relevant under Black History Month.
Hoppas att den här omvärldsbevakningen ger inspiration, nya perspektiv och kanske några idéer att ta med in i arbetet.
Fridens liljor,
Annika
Beograd – winter trip
Den här texten skrevs vintern 2020, strax innan världen förändrades. Jag publicerar den här igen eftersom den säger mycket om hur jag reser, hur jag ser på städer – och varför kultur alltid varit mitt sätt att förstå världen.
Om dimma, konst och att resa genom lager av historia
I slutet av november reste jag tillbaka till Belgrad. Det var inte första gången – men den här gången lovade jag mig själv något: att se staden genom konsten.
Jag lämnade ett regnigt, mörkt Göteborg och landade i en dimmig natt i Belgrad. Dagen efter möttes jag av sol. Den där typen av sol som inte värmer så mycket, men som får allt att kännas möjligt.
En stad som bär sina berättelser
Belgrad är en stad som inte försöker vara lätt. Den bär sina lager öppet – krig, socialism, kapitalism, motstånd, vardag. Det finns något djupt rörande i det. Som om staden själv är ett arkiv.
Min första tur gick till Moderna Museets Salong, där jag såg Nemi govor (Silent Talk) av Lana Vasiljević. En utställning som på ett lågmält men kraftfullt sätt arbetade med kropp, blick och tystnad. Sådan konst som inte ropar, men stannar kvar i kroppen efteråt.
Jag hittade fler utställningar via Facebooks “events near you” – märkligt nog en av de bästa kulturguiderna när man reser. Det blev fotoutställningar, små kulturhus, promenader genom stadsdelar där själva vägen dit var mer upplevelse än målet.
Första advent i Belgrad
Första advent började med en morgonpromenad i solen, en burek i handen. En sån där stund där livet känns oförskämt bra.
Jag gick till St. Sava, världens största ortodoxa kyrka. Den är nästan overklig i sin skala. En påminnelse om hur människor i alla tider försökt ge form åt något större än sig själva.
Novi Sad – en stad att bli kär i
Några vänner övertalade mig att ta bussen till Novi Sad. ”Typ som Göteborg”, sa de.
Det regnade oavbrutet, men staden var ändå helt magisk. Fortet, floden, de små gatorna. Vi mötte en hund som vi kalladeSlobodan – alla gulliga hundar kallade vi serbiska gubbnamn: Dragan, Zoran, Goran. Ett slags intern humor som bara uppstår på resa.
Nya Belgrad, gamla strukturer
En dag spenderades i Novi Beograd, bland de stora bostadsblocken – Blok.
Brutal arkitektur, men full av liv. Det är något väldigt vackert i de där platserna som byggts för kollektiv, för vardag, för människor – inte för att imponera.
Jag fick höra historier om uppväxt, politik, minnen. Sådant som aldrig står på skyltar men som formar en stad mer än något annat.
Marina Abramović och gränserna för kroppen
På Moderna Museet såg jag The Cleaner – Marina Abramovićs stora samlingsutställning. Den var… överväldigande.
Särskilt starkt var performance-verket där två nakna kvinnor står i en dörröppning, och du måste passera mellan dem för att komma vidare. Kropp, sårbarhet, makt. Jag hade sett delar av den i Stockholm 2014, men här i Belgrad var det ännu starkare. Mer laddat.
Efteråt hittade jag vegansk ćevapi (ja, det finns!) och senare även rakija på tub. Dimman över staden var vacker – men också en påminnelse om Belgrads allvarliga luftproblem. Skönhet och sårbarhet i samma andetag.
Historia som känns i kroppen
Nationalmuseet var enormt – nästan som en käftsmäll. Så mycket historia, så mycket bild, så många lager av identitet.
Jag gick också till Museum of Yugoslavia och hälsade på Tito’s grav. Det var oväntat vackert och stilla där. Som en plats där tiden vilar.
En sista utställning på 3. maj såg jag utställningen The Nineties – A Glossary of Migration.
Otroligt stark. Migration, krig, rörelse, minne. Allt presenterat i en form som kändes både intellektuell och kroppslig.
Det var precis så jag ville avsluta resan: i samtalet mellan konst och verklighet.
Belgrad är inte en stad som vill behaga. Den vill bli förstådd. Och kanske är det just därför den stannar kvar så länge.
Kulturens roll i samhället
It All Begins Here
Efter ett panelsamtal på Blå Stället i Angered 2019 skrev jag ner mina tankar om kulturens roll i samhället. Jag vill dela den igen – för den visar varför kultur inte bara är underhållning, utan en grundpelare i hur vi bygger ett inkluderande samhälle.
Häromkvällen tog jag spårvagnen till Blå Stället, Angereds kulturhus, som i år firar 40 år – det äldsta kulturhuset i Göteborgs förorter. Just denna kväll arrangerades ett panelprat om kulturens roll i samhället, med kloka gäster från Stockholm och Malmö, samt kulturhusets personal och publik som kunde delta i diskussionen. Resultatet blev en både intressant och viktig diskussion som jag tycker borde lyftas mer, särskilt i dagens samhälle.
Vem äger kulturen?
Frågorna som dök upp var många: Vem tillhör kulturen? Är staten eller kommunen den som styr över kulturen? Bör föreningslivet ta större ansvar? Vad händer med kulturen när budgetnedskärningar träder i kraft?
Det var framför allt två frågor som tände en lampa för mig: hur kommunen styr och vem som egentligen får tillgång till kulturen. Tidigare har jag arbetat ideellt, och ofta var det just kommunen som satte stopp – trots att vi hade samma mål: att skapa en trygg plats för unga. Hur kan man ha samma mål men ändå hindra initiativ som gynnar samhället? Det är något jag fortfarande funderar över.
Kultur för alla, inte bara för eliten
Jag tror starkt på att kulturen ska vara tillgänglig för alla, oavsett bakgrund, ekonomi eller postnummer. Det är orimligt att kultur blir något exklusivt för en liten elit. När budgetnedskärningar träder i kraft är det ofta förorterna som drabbas först, och statliga museer som tidigare varit gratis börjar ta entréavgift. Plötsligt har inte alla samma tillgång – och det påverkar samhället.
Historia visar oss att kulturen alltid är utsatt när fel makthavare styr, och ofta drabbas de som redan har minst. Vi lär oss inte alltid av det förflutna, men vi kan agera nu.
Kultur är vardag och kunskap
Alla påverkas av kultur på ett eller annat sätt. Utan kultur skulle samhället vara grått och trist. Kultur ger kunskap, inspiration och gemenskap. Ett besök på ett museum kan ge en elev en helt annan förståelse än en lektion i klassrummet.
Vi måste föra kulturen utanför stadskärnorna, till förorterna, bevara det som finns och bygga på mer. Kultur ska inte begränsas – den ska växa och nå alla i samhället.
Må kulturen leva och bli starkare än någonsin. För kulturen är det viktigaste vi har.
Analogt – Vårvärderstorget, Biskopsgården, april 2019