Omvärldsbevakning Juli 2026
Julis omvärldsbevakning rör sig mellan minnen av folkmord och terror, kampen om synlighet, politikens jakt på uppmärksamhet och människors behov av att berätta. På ytan är det berättelser om helt olika saker. Men bakom dem finns en gemensam fråga: hur formas vår samtid av det vi minns, det vi ser och det vi väljer att lyssna på?
Srebrenica – ett minne som inte får blekna
Den 11 juli är minnesdagen för folkmordet i Srebrenica. 1995 mördades mer än 8 000 bosniakiska pojkar och män efter att Srebrenica, som hade utsetts till ett FN-skyddat område, föll under Bosnienkriget. Det är Europas värsta massmord sedan andra världskriget och ett folkmord som fortfarande präglar Bosnien och Hercegovina.
31 år senare är Srebrenica fortfarande en påminnelse om vad som kan hända när nationalism, avhumanisering och hat får växa sig starkare än människors rätt till liv och trygghet. Men också om betydelsen av att minnas.
Att minnas är inte att stanna i det förflutna. Det är att försöka förstå hur ett samhälle kunde hamna där – och vad vi kan göra för att inte hamna där igen.
Srebrenica är inte bara ett minne från Bosnien. Det är en del av Europas historia. Och därför också en del av vår samtid.
22 juli – femton år senare
Den 22 juli 2011 fyllde min mamma 42 år. Precis som vanligt önskade hon sig att bli firad med smörgåstårta. Istället för att fira hennes födelsedag i den varma julisolen satt vi fastklistrade framför TV:n i skräck. Först kom nyheten om explosionen i centrala Oslo. Sedan rapporterna om skottlossning på ön Utøya. Vad är det som händer? Kommer det komma hit? Skräcken gick inte att beskriva.
I år är det 15 år sedan terrorattentaten i Norge. På Utøya hade det norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF sitt sommarläger. 69 människor mördades på ön och ytterligare åtta människor dödades i bombdådet i Oslo. Den 22 juli 2011 blev ett skifte i vår samtid. För många av oss blev terrorism plötsligt inte längre något som hände långt borta, utan något som kunde inträffa i vårt närområde. En dag som satte djupa spår, inte minst i Sverige.
Jag var 13 år den sommaren. Jag förstod inte varför någon skulle vilja skada andra människor på det sätt som Anders Behring Breivik gjorde. Det förstår jag inte idag heller, 15 år senare. Däremot kan jag blicka tillbaka och se hur Utøya blev en slags början på en tonårstid präglad av terrorismens olika former. Kriget i Syrien. IS framväxt och fall. Terrordåd i europeiska städer. Ett förhöjt hot från ensamagerande gärningspersoner och våldsbejakande högerextremism.
Samtidigt förändrades också Sverige. Gängkriminaliteten blev en allt mer närvarande del av vår verklighet. Unga människor sköts till döds på svenska gator. Människor i vår egen ålder, och senare ännu yngre, dödades i konflikter som de själva inte hade valt. För många av oss var det kanske just det som blev mest skrämmande. Att våldet inte längre kändes långt borta eller som något som bara hände någon annanstans. Det fanns på våra gator, i våra bostadsområden och i nyhetsflödet varje dag.
Vi växte upp med en samtid där terrorism och grovt våld blev återkommande inslag i vardagen – samtidigt som gränserna för vad som ansågs politiskt möjligt började förskjutas. Men kanske är det inte bara våldet som förändrats under de här femton åren. Det har också skett en förändring i hur vi förhåller oss till de idéer som ligger bakom det.
2011 kändes det självklart att ta avstånd från högerextremism och rasism. Att demonstrera mot nazism och rasism var för många en självklar del av det demokratiska motståndet. De ideologier som låg bakom Utøya skulle bekämpas, inte normaliseras.
Femton år senare ser det politiska landskapet annorlunda ut. Det handlar inte om att högerextremismen plötsligt uppstod efter Utøya – den fanns där redan då. Frågan är snarare vad som har hänt med gränsen för vad som anses vara politiskt möjligt och accepterat. Idéer och retorik som tidigare befann sig långt utanför det etablerade politiska samtalet har i flera fall förflyttats närmare dess centrum.
När språkbruket förändras förändras också våra föreställningar om vad som är normalt. Det som tidigare uppfattades som extremt kan, genom ständig upprepning och politisk legitimering, börja kännas bekant. Och det som känns bekant är ofta svårare att reagera mot. Forskning som lyfts i samband med 15-årsdagen av Utøya pekar också på att utpekande och avhumaniserande retorik kan sänka tröskeln för politiskt våld.
Och kanske är det just det som är det mest oroande. Inte att extrema idéer existerar – de har alltid gjort det – utan att de kan bli så bekanta att vi gradvis slutar uppfatta dem som extrema.
Vad händer med ett samhälle när idéer som tidigare betraktades som extrema blir en del av det vardagliga politiska samtalet? Och vad gör det med en generation som växte upp med Utøya, IS, gängskjutningar och ett ständigt närvarande terrorhot – samtidigt som gränsen för vad som anses politiskt möjligt fortsätter att förflyttas?
Kanske är det den verkliga frågan femton år efter den 22 juli.
Inte bara hur kunde det hända? Utan också:
Hur förändras ett samhälle efteråt – och vad händer när vi vänjer oss vid det som en gång skrämde oss?
Källor & vidare läsning:
📖 Ali Esbati, Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle: 10 år efter Utøya
📰 Ali Esbati, Utøya borde ha lärt oss att välja bort rasismen, Aftonbladet, 22 juli 2026.
Berlin Pride
I juli 2026 skulle Berlin återigen fyllas av regnbågsflaggor när människor samlades för Christopher Street Day. Men firandet förvandlades till sorg när en man körde in med en skåpbil i en folkmassa nära Pride-evenemanget. En kvinna dödades och omkring 30 personer skadades. Tyska myndigheter har beskrivit attacken som islamistiskt motiverad terrorism.
Det är svårt att inte tänka på motsägelsen. Pride är en manifestation för rätten att finnas, älska och synas. En plats där människor samlas just för att vägra göra sig mindre för att andra tycker att deras existens är fel.
Och ändå är det just där människor utsätts för våld.
Men kanske är det också därför Pride fortsätter att behövas. Inte för att världen blivit färdig med kampen, utan för att den inte har blivit det.
Att synas är fortfarande politiskt. Att få finnas öppet är fortfarande något som måste försvaras.
Foto: Markus Schreiber /AP/TT
Ingen vill rösta på en loser
”Ingen vill rösta på en loser. Man vill rösta på någon som man vet kommer att ta strid för det man tror på.”
— Simona Mohamsson
Det är valår och svenska politiker verkar ha bestämt sig för en sak: politik ska inte bara bedrivas. Den ska också vara kul.
Partierna syns på konserter, festivaler och Pride. De gör TikToks, arrangerar events och försöker hitta vägar in i den populärkultur där väljarna redan befinner sig. Sverigedemokraterna har synts tillsammans med Fröken Snusk och använder TikTok för att nå yngre målgrupper. Vänsterpartiet arrangerar Block Party med artister som Silvana Imam och Erik Lundin. Liberalerna och Kristdemokraterna syns tillsammans i Pride-sammanhang.
I juli besökte jag själv en stadsfest där flera politiska partier hade sina tält. Där delade Sverigedemokraterna bland annat ut heliumfyllda ballonger, nyckelband, snusdosor, såpbubblor och doftgranar med Jimmie Åkessons ansikte på.
En doftgran med en partiledare på. Det är nästan banalt i sin enkelhet. Och kanske är det just därför det är intressant.
För vad händer när politik inte längre bara kommuniceras genom tal, debatter och valaffischer, utan genom sådant som vi stoppar i fickan, hänger i bilen eller tar med oss hem?
När politikens viktigaste arena inte längre är talarstolen utan flödet, måste politikern också bli en del av kulturen.
Det är egentligen inte särskilt konstigt. Sociala medier har förändrat förutsättningarna för politisk kommunikation. Konkurrensen handlar inte längre bara om vem som har bäst argument eller vilket parti som har det mest övertygande valmanifestet. Den handlar också om vem som lyckas fånga vår uppmärksamhet – och behålla den.
I ett sociala medier-flöde konkurrerar politikern med allt annat som vill ha några sekunder av vår tid. Musikvideor, influencers, memes, reklam, nyheter, vänner och katter. Ett politiskt budskap måste därför kunna fungera i samma visuella och kulturella miljö som allt annat innehåll vi konsumerar.
Det förändrar också politikerns roll. Politikern är inte längre enbart folkvald representant eller debattör. Politikern blir kommunikatör, innehållsskapare och personligt varumärke. Det politiska budskapet behöver inte alltid börja med en ideologisk övertygelse. Ibland börjar det med en bild, en låt, ett event eller en personlighet som människor känner igen.
Det är här populärkulturen blir intressant.
För kultur är inte bara underhållning. Den skapar identitet, gemenskap och tillhörighet. Musik, kläder, språk och sociala medier hjälper oss att signalera vilka vi är och vilka vi känner samhörighet med. När politiska partier kliver in på dessa arenor försöker de därför inte bara kommunicera ett politiskt budskap. De försöker också skapa en känsla av gemenskap kring partiet.
Det syns särskilt tydligt när politiska symboler börjar likna livsstil.
En hoodie med ett partiemblem, en TikTok-video, en såpbubbla eller en doftgran med en partiledare på fungerar på ett annat sätt än en valaffisch. Du behöver inte aktivt söka upp politiken. Den kommer till dig där du redan befinner dig – på festivalen, på stadsfesten eller i ditt flöde.
Kanske är det mest effektiva politiska budskapet ibland det som inte längre känns som ett politiskt budskap.
Och kanske är det just därför politiska partier vill vara där.
Men det väcker också en annan fråga: när blir politisk närvaro i kulturen genuint deltagande – och när blir kulturen bara en kuliss för politisk kommunikation?
För det finns en skillnad mellan att förstå en kultur och att försöka använda den.
Det är också här begreppet ”cool” blir intressant. Att använda TikTok gör inte automatiskt en politiker relevant för unga. Att gå på Pride gör inte automatiskt ett parti trovärdigt i hbtqi-frågor. Och en konsert gör inte politiken mer engagerande bara för att den har en scen, ljus och hög musik.
Att kommunicera med unga kräver något mer än att använda deras plattformar. Det kräver en förståelse för varför vissa uttryck, personer och sammanhang faktiskt betyder något för dem.
Kanske är det därför den politiska kampen om uppmärksamheten blir så intressant. Partierna försöker inte längre bara övertyga oss om att rösta på dem. De försöker också bli en del av våra flöden, våra samtal och våra kulturella sammanhang.
Politiken har blivit content. Och när politiken blir content förändras också frågan om vad politisk kommunikation egentligen är. Kanske handlar framtidens politiska kommunikation inte bara om vem som har de bästa idéerna. Utan om vem som lyckas få oss att stanna upp, känna något och trycka på ”följ”.
Sommarens höjdpunkt: Sommarpraten
Det finns en punkt varje sommar när Sverige tycks sakta ner. Semestern har börjat. Tempot sjunker. Någon kör bil genom ett sommarlandskap, någon ligger på en filt i en park och någon annan diskar efter middagen. Och någonstans i bakgrunden börjar en människa berätta sitt liv.
Sommar i P1 är en av få svenska traditioner där vi fortfarande sätter oss ner och lyssnar på en annan människa i nästan en och en halv timme. Ingen snabb sammanfattning. Ingen algoritm som avbryter efter några sekunder. Ingen kommentarssektion som kräver ett svar. Bara en människa som berättar. Och kanske är det just därför Sommar fortfarande fungerar.
Årets program som fastnade hos mig var väldigt olika. Ginna Lindberg berättade om sitt arbete som utrikeskorrespondent och om att bevaka världspolitiken från första parkett. Bettan Byvald berättade om nästan fyra decennier som socialarbetare i Angered och om människor och händelser som format henne. Elaf Ali berättade om kontroll, lydnad och vad som händer när man väljer att bryta sig loss. Iqra Idow berättade om flykt, om att komma till Sverige och om hur en rädsla kunde förvandlas till en möjlighet att hjälpa andra.
Fyra helt olika liv. Fyra helt olika erfarenheter. Men något återkommer: behovet av att förstå hur vi blev de människor vi är.
Det är kanske det Sommar egentligen erbjuder. Inte färdiga svar, utan möjligheten att för en stund kliva in i någon annans verklighet. I en tid där vi allt oftare möter varandra genom korta klipp, rubriker och några sekunders intryck är det nästan radikalt att lyssna på någon länge nog för att förstå sammanhanget.
Sociala medier ger oss fragment av människor. Sommar ger oss berättelser.
Kanske är det därför vi fortfarande behöver dem.
Människor som berättar hela sin historia, när resten av världen ber oss nöja oss med några sekunder.
Sommarpraten jag fastnade för:
🎧 Bettan Byvald – socialarbetare
🎧 Elaf Ali – journalist och författare
Hoppas att den här omvärldsbevakningen ger inspiration, nya perspektiv och kanske några idéer att ta med in i arbetet.
Fridens liljor,
Annika
